FÄNRIK STOLLE

Så var det klart och jag skulle få träffa min fadder. En äldre man, låt oss kalla honom Fänrik Stolle. En äldre man. Jag var själv 37. Konfrontationen var mycket omsorgsfullt och behärskat förberedd. Sådan var han, den gamle Prästen.

Jag måste säga några ord om denne. Det var honom jag konverterade för, han gav mig ett års konvertitundervisning, och han gjorde det mycket bra. Hans stora styrka var att med total effekt inpränta väsentligheter. Viktigaste av allt var respekt för Det Heliga Sakramentet. Den pålen drev han utan ansträngning och för mig helt smärtfritt från hjässan genom skrevet rakt ner till jordens medelpunkt, och där sitter jag, och är så egendomligt och totalt trygg. Helt ärligt, jag skulle hellre dö än att vanhelga Sakramentet. Den döden skulle jag möte utan tvekan. Jag kan inte nog betona detta; jag menar vad jag säger. Det satte Prästen i mig. Är jag katolik numer? Det spelar ingen roll, det är adiafora, en skitsak. Det viktiga är följande: att helga Sakramentet. Det ÄR Kristi Kropp; amen. Hur? Skit samma. Varför? Det har jag ingen aning om! Vi kommer ALDRIG att få veta.

Det var en märklig bekantskap, denne Präst. En typiskt "vördnadsbjudande" man, med ett ytterst artigt och perfekt sätt som lámslog mig, och som i ömsesidigt pinsamma stunder fick mig att fullständigt tappa ansiktet. Man kunde inte tycka ont om Prästen, hans strävan till Perfektion var av allt att döma helt äkta. Men det gick en på nerverna; det gick honom själv på nerverna. Han var extremt känsligt rättrogen. Mig bemötte han alltid ytterst höviskt och korrekt och lät mig ärligt säga vad jag tyckte, men när det var nånting han inte gillade blev han bara plötsligt knäpp tyst och man kunde känna hur barometern störtade som en hiss genom bröstet på honom. Vissa stunder bröt ursinnet fram. Jag var mycket intresserad av teologi, något han mycket vänligt uppmuntrade på allt sätt. Men se SCHILLEBEECKX ville han BESTÄMT varna för. Jag frågade varför, och han blev alldeles skakig i hela kroppen innan han med uppbjudande av alla krafter förklarade varför. Om dominikansystrar tyckte han inte. Dom är FRIFRÄSIGA!!! Och han ögon brann som av helvetet självt. Han är väl död nu. Sin frälsning förtjänar han, såvitt jag kan bedöma. Jag sänder en renhjärtat bön till Vår Fru; må hans Purgatorio förkortas. Han har det svårt där. Men tro inte att han klagar!

Vad mer? Han älskade klassisk musik liksom jag. Han hade ett utsökt välvårdat språk, det uppskattade jag mycket. Han hade klent hnjärta. Han ingav mig en säregen fobi: att råka säga "tidelag" i stället för "tidegärd". Pass upp, bröder och systrar! En olycka händer så lätt. Håll er vakna, säger Herren. Demoner omger oss i varje skuggigt hörn.

Tillbaka nu till kyrkan där jag nu skulle få träffa den äldre man som utsetts - fått det hedrande förtroendet! - att beledsaga mig i det katolska livet. Där står de, Prästen och han. Jag är inte längre där. Jag hade inte tänkt mig för. Åkt hem.

Nästa kväll samma veckodag var det dags igen.

- Det var menuingen att du skulle träffa din fadder, Fänrik Stolle, men... du stack... Så det blev inget av med det... Men nu är han här igen och sitter där ute och väntar på dig, så skall du alldeles strax få träffa honom.

- Öh, jag tänkte mig inte för, sa jag hastigt.

Så gick vi in i ett annat rum och där satt han, en blek man i 65-årsåldern med tunna anletsdrag, tunt hår och glasögon. Han satt kapprak på en stol med knäna hopknipna.

- Jag tänkte, kanske, jag skulle bjuda hem fika på en liten suppé... eller inte suppé, lite mat...

Han hade en etta på andra sidan stan. Där fanns ingen TV. "Suppén" var det inget fel på, jag lät mig väl smaka. Vi samspråkade och lärde känna varandra inledningsvis, jag förklarade ganska öppet och ärligt min personliga syn på olika kyrkans lärosatser, som jag förvisso rättroget skrev under på och så där. Jag gillar diskussioner men därav blev det ingenting.

Fänrik Stolle förklarade kortfattat det kristna livets 3 grunder. Tjänst, bön och studier. Det sista tilltalade mig. Jag kände mig i andanom som en lärd munk från förritiden, i sin rena kala cell med krucifix på väggen över sängens huvudgärd, och med en gammal bok beredd att öppnas framför mig.

- Ska vi be?

Vah? Det där kom så plötsligt, med tonfall och kroppspråk och allt signalerande en alldeles förfärligt pockande angelägenhet.

- Be... Vaddå be?

- Ja, be tillsammans.

Och han plirade mig rakt i ögonen med huvudet på sned och smilade. Hans ögon lyste.

Jaha. Ja, det kunde vi väl. Förresten. Inte jag. Jag kände inte för det. Men han fick gärna be, medan jag höll honom sällskap. Sagt och gjort. Han svängde ut knäna vinkelrätt mot bordet, slog hop dem, placerade fötterna som ett V med spetsen framåt, hukade, blundade, kastade med huvudet och satte i gång, med innerligast innerliga inlevelse:

- Herre... Jag vill beeee... För alla... Som bor... I detta huuuuuuuuus....

Jag bara gapade.

Jag förstod senare, och på ett mycket tidigt stadium, att det här med bön var trons Alfa och Omega för min fadder, Fänrik Stolle.

Vi umgicks ganska flitigt sen. Det var alltid han som tog initiativ till allting. Det var alltid han som ringde. I kyrkan känner man sig inte ensam! Det blev många fler "suppéer". Det var inget fel på dem. Han bjöd verkligen till med matlagningen. En gång bjöd han på moussaka. Den smakade precis som den skulle. Han ojjade sig över sin otillräcklighet som kock.

- Åh, det var inget fel på din bazooka alls! sa jag för att pigga upp honom. Och det var det faktiskt inte heller ju.

- Ja, det var nog mest bazooka det här, hehe, sa han, och smilade och snipade.

Han bjöd verkligen till att socialisera. En gång bjöd han hem en kvinna i 30-årsåldern med en liten tvååring. Hon var ogift, men det var ingen här besvärad av. Det var en gladlynt, ogenerad, synnerligen talför kvinna, som framhöll att man ska inte vara så där masochistisk som man gärna är i början. Hon och jag snackade en del inbördes. Fänrik Stolle satt på sin perfekt bäddade säng och petade mycket försiktigt på det tysta, förundrade barnet.

- Men ska inte du va med och prata fänrik? hojtade kvinnan hurtfriskt, när hon äntligen upptäckte hans frånvaro.

- Nej, tänk att jag har ett så ljuuuuuuuuuvligt sällskap här, sa Fänrik Stolle utan att titta upp, och skakade pekfinger med ungen.

Jag råkade senare höra ett radioprogram, där den här kvinnan intervjuades om varför hon blev katolik. Jo, det var för att hon var så förälskad i sextonhundratalet. Hon skulle hellre ha velat leva på sextonhundrtatalet! (Det var en tjusig tid på många sätt.)

Fänrik Stolle och jag utvecklade en fortgående dialog. Vi diskuterade frågor om tro och moral. Vi höll med varandra konsekvent om de normativa formulerinbarna, men tolkningarna skildes åt en del, något han inte så gärna ville gå in på. Vi diskuterade kamnpen mot abort. Vi var alldeles eniga på den punkten. Abortmotståndare, helt självklart.

- Det är ett liv, sa jag. Det är ju ingenting att snacka om bara.

- Det är en gååååååååååååååva...!

Den där vokalen var jag inte riktigt med på. Faktiskt var det mer och mer med den här karln jag inte var riktigt med på, om man säger så.

Han sa så konstiga saker. Till exempel:

- Den heliga Guds Moder fööööööööööder kyrkan...

Ger hon kyrkan mat? Eller är pågår ett slags ständig förlossning här?

Och de där oändliga vokalerna...!

Han hade utvecklat en mycket personlig och särpräglad retorik för att ge innerligast innerligen uttryck för sin barnarena klara Tro. Den hade två enkla huvudelement. Först megavokalernas långsträckta fonetiska båge, framför allt böööön, böööööööööön, böööööÖÖÖÖÖööööön! Sedan den andra figuren: en kort sats avslutad med kännbar cesur åtföljd av en mycket kort och i tonläge kvartsintervallet högre enstaving:

- Det är ju en sån glädje bara att få... be!

- Det helige är... bön!

uttalad med en min som smältande stearin.

Hans bönelystnad var omättlig. Den höjde med jämna mellanrum hans ansiktsfärg och ögonglans, fick honom att formligen dregla, i alla sammanhgang, i alla sällskap, närsomhelst minsta anledning gavs. Det var ständiga såna där incidenter i hans närvaro.

Dessutom hade han ett mycket personligt ordval, präglat av innerligast innerligen obetingad fromhet. Jungfru Maria stod i fokus. Aaahh... Gud Moder! Alltid Guds Moder, ofta den heliga Guds Moder, eller, naturligtvis, Guds Moooooooooder, aldrig Vår Fru, Den saliga Jungfrun, Jungfru Maria, eller helt enkelt Maria, som den stilsäkre gamle Prästen föredrog. Utan just Guds Moder, innerligen intensivt fraserat med flirtigt uppåtväng på sista stavelsen, Guds Moodeeeer! Eller: Gudsmooooooo... der! Jag tyckte det började bli lite äckligt, rent ut sagt.

Han tyckte om att promenera. Vi promenerade i parker gärna. En gång slog vi oss ner på en bänk. Han satte sig mycket tätt intill mig.

Jag pratade om karln med en arbetskamrat. Detdär att han satte sig så tätt intill. Det var liksom inte helt normalt. Jag tyckte det var obehagligt.

- Somliga människor har så litet revir! sa arbetskamraten filosofiskt.

En gång gick vi in i en kyrka. Där fanns väggmålningar. Ett av motiven var Jungfru Maria. Fänrik Stolle fick syn på henne.

- Guds modeeeeer...! Utbrast han och sjönk ihop i et skevande knix med halv skruv, blicken uppåt Himlens port och fejjan droppande på rockslaget.

Jag bara gapade.

Det blev en ekumeniskt kristen festival i stan. Fänrik Stolle var på mig som en igel. Vi gick runt på olika kyrkliga engagemang. Jag började få nog av den äldre mannens uppvaktning.

- Det får räcka för i dag, sa jag efter sista dagens runda. Jag åker hem nu.

- Ja, det får räcka nu. Vi åker hem.

Vi drog oss bort mot bästa hållplatsen. Så kom jag på att det var gudstjänst i den och den kyrkan. Jag ska nog vara med på den, hejdå. Jag drog i väg på egen hand, och varsnade snart att Fänrik Stolle följde mig på tio stegs avstånd. Hans ansikte var alldeles utsiktslöst. Vi kom till kyrkan och slog oss ner i kyrkbänken. Jag lät honomn sätta sig helt och hållet innan jag själv var helt nere och sedan satte jag mig cirka tre meter längre bort åt höger. Gudstjänsten blev inte fullsatt. Ingen tog sin plats i utrymmet som skilde. Fäntik Stolle satt där han satt och stirrade rakt fram. Med jämna mellanrum vickade han på baken och förflyttade sig några decimeter till åt mitt håll. Efter halva tiden var han framme. Jag reste mig och stack åt honom en tjugulapp.

- Ge det här till kollekten.

Han tog emot sedeln utan ett ord. Jag pös.

Så en kylslagen dag i början eller slutet av sommar kom han fram helt och hållet. Vid stod på en brygga, där var en mindre folksamling. Jag vände utan särsild tanke ryggen till och blickade ut över vattnet.

Då var han med ens alldeles inpå mig, mer eller mindre gned sig mot min rygg och snusade mig i nacken. Jag tog ett steg framåt, det var helt nära kanten. Men han var genast där igen, och snusade mig i nacken.

Jag kastade mig nu åt sidan i häftigaste vämjelse.

När jag samlat mig var Fänrik Stolle försvunnen. Jag återfann honom någon kvart senare. Vi gick hem till honom för att dricka kaffe. Vi båda låtsades som ingenting. Jag ville vara hänsynsfull.

Jag lät det ebba ut. Avvisade hans inviter allt oftare och till slut helt och hållet. Han fortsatte ringa, jag svepte undan honom höviskt. Varje gång. Så höll det upp ett år. Sen ringde han igen. Han var så ytterst förberedd och samlad och helt klart på gränsen till nervkollaps. Rösten tunn som en silkestråd. Jooo, han ringde för att... det var så längesen.. och att.. och att... det ena med det andra. Jag slingrade mig undan alltihop och lyckades få stopp efter en kvart sådär, hej då. Allt gott önskas! Ja, allt gott önskas, blah blah, hejdå. Allt gott önskas! flämtade han igen. Ja, allt gott önskas, hej då, klick. (Fattas bara!)

Puh!

Efter en vecka ringde han igen. Jag lyfte på luren och sa ingenting alls. Han drog sitt väl instuderade preludium, denna gång med tillklämd käckhet, sedan något tveksamt, sedan något upprört, sedan bara hejdå. Det var sista gången som jag hörde honom.

Vid pass tio år senare hände en egendomlig sak på en tunnelbanestation en kväll i en av Stockholms förorter. Det var vid sextiden, avklivning, byst med folk vid perrongen. Jag skulle åka in mot stan.

Vi fick syn på varandra exakt samtidigt, ett par steg förbi varann. Vi vände runt. Han häftigt. Han stirrade på mig. Ett par sekunder gick.

Fänrik Stolle vände på klacken och stegade hastigt därifrån, uppenbarligen vid utmärkt vigör.

***

Rätt ska vara rätt. Post scriptum på sin plats. En liten episod.

Vi var på ett ekumeniskt läger, som varade en vecka. Till hans oändliga lättnad fanns där inget dubbelrum, som jag hade bett om.

Mässor och gudstjänster varje dag, ömsom katolska, ömsom lutheranska. Jag minns inte vad som gällde nu. Fänrik Stolle gjorde "genuflex", knäböjning för Sakramentet, innan vi bänkade oss, villket fick mig att undra; det här var inte katolskt kyrkorum.

Han förklarade kort och vokaaaaalfritt i bänken:

- Jag såg att det blev lite över i går.

Och nu var det alltså här igen; det hade Fänrik Stolle hållit reda på!

Jag bara gapade. Tittade på honom andlöst. Han låtsades som ingenting.

Det var som fan! tänkte jag. Han kunde väl ha varsnat mig! Då skulle jag också gjort min genuflex, självklart - ingenting att snacka om bara.

Det var hans ljusa ögonblick.