UNDER YTAN

Vill han ha det så här? Nej, det vill han inte.

Han är sex på gammal. Han står i fönster på tredje våningen mot gården. Han står på fönsterhyllan upprätt. Fönstret uppslaget. Han står paralyserad, med gapande mun. Ett andetag till. Ett andetag till. Ett andetag till. Bara ett enda steg framåt, utan viljeakt...

Han kliver ner. Går och lägger sig i sin säng.

Han skriker till. Han slår armarna om huvudet och kryper ihop i fosterställning. Han jämrar sig, tystnar, andas tungt, lägger sig äntligen på rygg med olyckligt ansikte, slutna ögon.

Han är 57 år. Han har alltid varit en fredlig man.

Andetagen slätas ut.

Det har som svaghet upppfattats!

Det tycker han inte om.

De vill göra om honom. Befria honom från hans utanförskap. Tvinga honom att bli som dem, gå ut och gå, passa kö och stå i tider och gå och handla billig äcklig präktig nyttig mat som tar evigheter att tillaga samt framför allt städse Politiskt Korrekt vara tillhanda att vid anmodan niga vackert och vifta på svansen och ivrigt försäkra att man är INTE homofob. Det där gillar han inte alls. Han hatar det. Han vill inte ha deras idiotiska jävla förbannade innanförskap. Hellre hoppar han UT genom fönstret då, tammefan merde FUCK saatana perrrrrrrkele satans jävla förbannade skit.

Fy fan vad han hatar dem. Det är så jävla korkade. De är så satans jävla korkade, så man vill bara se till att de omkommer ögonaböj, tammefan.

Vet ni hur man ser att en människa är korkad? Jo på uttryckslösheten. Den slöa döa orörliga minen. Den där helt oföränderliga jävla satans förbannade fejjan på den där jävla idioten som bara står där och glor GLOOOOOOOOOOOR helt uttryckslös. Som ett jävla djur. Bara står där loch ser så jävla dum ut så man förväntar sig att potatismoset sätter i gång och sprutar ut genom örona på han vicket ögonblick som helst, tammefan.

Därhemma, i den något sjaskiga lägenheten. Han är trött och darrig. Draperier för fönstern Han skyr ljus. Han är hungrig. Väntar på boendestödet. Han har beviljats sådant.

Han heter inte Niklas. Han gillar inte det namnet. Han tycker det är oestetiskt. Det har han alltid tyckt.

Han är inte förtjust i sitt eget namn heller. Han är fan ingen charmputte!

Han vilar behagfullt i sin säng med massor av kuddar och lyssnar till klassisk musik från laptopen på bordet bredvid hans säng. Han är musikälskare. Konnässör. Har över tre tusen femmhundra klassiska cd-skivor. Alltihop har han laddat ner på sin hårddisk för enkelhets skull. Det ryms med begagnande av störesta kompression i wma-format och han tycker det låter helt godkänt.

Han älskar framför allt renässansmusiken. Dufay, Desprez, de Victoria... förtrollningen och den främmande renheten. En för alltid förlorad musikalisk guldålder.

Han hatar materien.

Han vill ha allting fysiskt så enkelt som möjligt. Den fysiska världen äcklar honom så det slår svarta blixtar för ögonen. Allting försvinner ju! Helt livsviktiga saker, nycklar, legitimation, hyresavier... Och han är desorienterad i sitt eget hem. Han har något fel på rumsuppfattning och närminne. Det är nåt fel i skallen på honom. Nån bit av hjärnan som är skadad och sjuk. Såna här problem, som ständigt inträffar, exploderar i sinnet på honom. Maximal stressreaktion. Mentalt Tjernobyl. Han får panik och raseriutbrott.

Han är trött och sjuk, han längtar mer eller mindre efter att få dö. Han vilar med slutna ögon, flyter bort i lättjefulla drömmerier...

Vanligen är det förstås sexuella drömmerier, så utstuderat eggande, så estetiskt fulländade, att porrfilmerna - han har naturligtvis sett massor av sådana - bara framstår som föraktligt skräp i hans ögon. För honom har sexualiteten framför allt en oerhörd inneboende renhet. Det är så sex skall vara, tycker han. Inget konstrande och inget slaskande. Sådan är också hans livslevande erfarenhet av saken. Han har en sådan, nämligen; tur ska man ha i livet! Inte mycket, men desto bättre. Han tycker inte själv att han förtjänar mer än han fått. Framför allt hemfaller han inte åt sexuellt självmedlidande i sin isolering. Han kör bort den demonen med förakt. Han finner sådan svaghet under sin värdighet. Inget ynk och pjunk här inte! Livet är ingen dans på rosor, och det ska det inte heller vara. Det är hans åsikt.

Och nu är han 57 år gammal. Man måste vara realist. Ser de inte ut som toppmodeller, får det vara för hans del. Sex ska vara rent, tycker han ju. Renhet betyder vackra kroppar. Fula åldriga kroppar som hans egen, ska inte profanera sexualiteten! Det är hans bestämda princip. När sexualiteten smutsas ner blir han helt ursinnig. Mentalt Harrisburg.

Vill han ha det så här? Nej, det har han aldrig velat. Han har alltid haft de bästa avsikter. Iakttagit renhetskrav. Det har icke uppskattats! Otack är i sanning världens lön.

Ja, visst gör det ont... visst är det så det är i världen. Det har han kommit fram till, så här i livets aftonstund, efter årtiondens tänkande och analys, där ingenting har lämnats förbisett och ogranskat och allt till slut har passats samman i en helhet utan inre motsägelse. Han är inte minst filosof.

Han är närmare bestämt sakkunnig filosof med tre terminers akademisk utbildning i ämnet. Han gillar Platon, Marx, Martin Heidegger och Rudolph Carnap.

Och nu drömmer han sig bort i fridsam vällust. Men inte sex den här gången. Nej, något helt annat och därmed likvärdigt, och liksom hans pornografiska reverier utsökt visuellt. Bilder, bilder... det är förortsnatt någonstans, ödslighet och tystnad, en mäktig skönhet, en underbar stillhet, det är en gångbana, vid en viadukt, i skarpt ljus från gatlyktan, han ser framför sig en död kropp, ett mordoffer med avskuren hals och uppsliten buk, tarmar och övriga inälvor utslitna och kingströdda på gångbanan runtom kring i det skarpa sköna ljuset...

Han undslipper sig ett lågt Mmmmm... där han ligger, leende, med slutna ögon.

- Ett kritiskt konstverk...

Leendet smalnar och breddas till ett flin, övertänderna kommer till synes i det toviga skägget.

Han är politiskt engagerad. Han gillar inte andra politiskt engagerade människor. Han avskyr dem. Höger och vänster, samma djävla korrumperade SKIT är hans åsikt.

Han VILL inte vara politiskt engagerad. Han tycker inte om det alls. Men han kan inte låta bli. Skiten tränger sig på. Hela tiden. Oupphörligt. Hela tiden. Oupphörligt. Om och om igen. Skymfen. Attacken. Latrinen. Provokationerna. Ansiktet tänderna ÖGONEN blixtrar till med en omedelbar och ljudlös knall, han ger ifrån sig ett halvkvävt rytande, kastar sig upp från huvudkuddarna, andas häftigt med öppen mun... och sjunker tillbaka. Och nu är det likadant som nyss igen. Lyssna till Mozart.

Musiken i högtalarna: en vemodig, långsam pianosats av Mozart. Det är sublimt. Anletsdragen slätas ut och hela världen fylls av frid. Han har den inne i sitt eget huvud. Yttervärlden? Den är ontologiskt sekundär.

Pianot tystnar. Det kommer svårmodig sång. Hans högst älskade stycke tonar fram i de utmärkta logitechhbögtalarna han omsorgsfullt och med åtskillig möda - man kan bli TOKIG på sladdjävlarna! - placerat på ömse sidor om huvudet.

Det är kyriesatsen ur Missa l'homme armé av Gullaume Dufay.

- Det är angeliskt...

Han är långt borta från sladddjävlarna nu. På Renhetens Planet på andra sidan Vintergatan. Han sluter ögonen, anletsdragen slätas ut helt och hållet, munnen öppnas lugnt och tungt ljudande djupandning. Han är storrökare sen fyrtio år, har svår bronkit och troligen kronisk obstruktiv lungsjukdom och dessutom återkommande angina pectoris, han är ständigt andfådd utom när raseriet kommer över honom, då är all svaghet borta, då klarar han vad som helst-

Nu är raseriet egendomligt nära. Under ytan...

Han ser det framför sig igen, ännu klarare nu i absolut stillhet. Gångbanan, i det skarpa vackra ljuset, en svart öppning till vänster mot gångtunneln under viadukten, och nätstaketet som löper längsmed gångbanan, mot klippstupet ner till spåren, han hör tunnelbanetåget närma sig, alltmer överröstande änglarnas körsång...

Han ser centralmotivet allt närmare, hans inre blick zoomar in, vi ser allt klarare det uppslitna, det utfläkta, det kringströdda, den illröda färgen; det har inte levrat sig; knappast en minut har gått sen detta timade.

En helt förklarlig reaktion på samhällets elände; på människornas obotfärdighet och bottenlösa Synd. O lyss till änglasången. Lyss till tåget. Rättens dån i avgrunden.

Det är äntligen fullbordat.

Tåget är nästan framme nu.

Dånet rytmiseras. Momentan scenväxling: här kommer Närbilden. Rörlig. Video i djupaste mystik, organens lek, han tränger in i henne bakifrån, tempot metronomexakt, optimalt, obönhörligheten är total. Stöveltramp i lera, braune Bataljonen; NKVD. Andante. Andante. Andante con moto crescendo CRESCENDO

...

Musiken tystnar. Kommer inget nytt. Spellistan är slut. Han rör sig inte. Detta, tänker han.

Är i sanning ett tecken, och ett kritiskt konstverk. Det skedde nyss. Det var på många sätt en tjusig tid, en dröm. Ty det förgångna är som det är i nuet, och inte som det var då; och så förstår man framtiden. Han kan sin Heidegger, till skillnad från... den professorliga potatisåkern!

Allting hänger samman. Allt syftar hän på allt. Så bildar tillvaron ett mönster. Det ändras hela tiden. Fördjupas. Mandelbrotmängden. Guds ansikte. Ingenting kan förutsägas. Så mycket har han äntligen förstått.

Hans tankar liknar inte andras.

Han är milt schizofren. Han har tre gånger varit intagen för psykiatrisk tvångsvård. Nu mår han inte bra, inget större lidande, men han är trött trött trött och irriterad och vill helst slippa se människor. Han gillar inte människor. De går honom på nerverna. Han vill vara ensam. Då trivs han. Då är allt lugnt. Då är allt rent. Då är han nöjd med sin tillvaro. Leva och låta leva.

Han avskyr att behöva gå ut. Det är det värsta han vet. Det är smutsigt där ute. Helst ville han aldrig gå utanför sin dörr överhuvud taget. Det har han framhållit för än den en än den andre i vårdsvängen, men det är ju som att ropa rakt ner i en säck potatis, det spelar ingen roll hur tydligt man uttrycker sig eller hur många gånger man i glasets klara ordalag upprepar exakt samma sak, för det går bara in genom ena örat och ut genom andra på dem. Sådana är de, människorna. Han gillar dem inte. Han tycker inte om dem alls. Han finner dem outhärdligt korkade. Smutsiga. (Hans egen intelligens ligger nånstans uppåt stratosfären. Konstaterat i test utfört på kliniken. Psykvården har sina fördelar!)

Som bäst besvarar han vänligt deras vänliga omtanke, som dendär genomhyggliga sjuksköterskan med den outhärdliga dialekten och hennes beskäftiga omtanke, ska du inte gå ut och gå, ska du inte gå ut och gååå, ska du inte gå ut och gåååååååå...

Vilket malande! Vilken jämmerlig språkbehandling. Han är lingvistiskt överkänslig. Exploderar när språket smutsas ner. Mental härdsmälta.

Gå ut och gå...! Ge mig en avsugning eller håll snattran. Fast det sa han inte. Jo, han sa det första, men inte det andra. Hon tystnade. Förstod. Faktiskt. Hon var inte så dum. Betÿdligt klyftigare än dialekten. Faktiskt tyckte han nästan om henne. Det är lite problematiskt. För han vill inte ha några positiva känslor för andra människor. Inga bindningar. Det kostar mer än det smakar. Känslor är en belastning. Han vill göra sig av med dem. Inte utplåna dem - bara försätta dem i säkerhet vid någon lycklig stjärna på andra sidan Vintergatan. Han är rädd om sin själ - vårdar den, beskyddar den ömt. Därför skickar han bort den. Dit där inget ont och smutsigt kan komma åt den.

På den här planeten gäller Kropp och Ande. Hans personliga valspråk är Body, Void, Spirit.

Kropp och ande. Låt oss modifiera det sagda, göra saken mer exakt. Att gå ut, jo, det kan vara en oerhörd lockelse. Vid speciella tillfällen. När det är rent. Utomhus är vildmarken då. Jaktmarken. Natten. Tystnaden. Den förhöjda livskänslan. Adrenalinet som jagar i kroppen. Sinnesnärvaron. Han har även förhöjda sinneskapaciteter. Hans perifera vaksamhet är storartad, hans grovmotorik ypperlig, hans taktkänsla perfekt. Mer än en gång har han varit utsatt för akut och överhängande livsfara, och då visat total sinnesnärvaro och varit helt lugn efteråt.

Är han sjuk? Jo, det måste man säga. Det är också hans egen uppfattning. Visst, han har gjort sina krumsprång, inte skadat någon fysiskt, men, skrämt upp omgivningen, utan att egentligen mena något illa, vilket dock är illa nog, det tycker han själv också. Tre gånger har polisen kommit och hämtat honom. Tre gånger har han varit intagen för psykiatrisk tvångsvård. Ingenting att säga om. Poliserna var korrekta. Kliniken är inte heller så illa, betydligt bättre än sitt rykte, personal och faktiskt även medpatienter helt OK. Men. Det är de där gräsliga gifterna. De ohyggliga medicinerna de tvingar i honom medan han ligger inne. Han vill på inga villkor åka in igen.

Gifterna. De är så fasansfulla att det finns inte ord för det.

Det finns en renhet i dem. Ohygglighetens renhet. Det ondas renhet.

Han har varit ond själv. Han har varit så ofattbart ond att en vanlig människa inte kan fatta det. Det är länge sen nu. Det gick över, tack och lov. Han mognade och kom på bättre tankar. Han är inte längre ond. Tycker han själv. Det är han mycket glad för. Han är väl inte särskilt god heller, numer. Det tycker han inte själv.

Han minns sin gamla ondska som igår. Det plågar honom inte. Han har inga skuldkänslor. Han är inte normalt funtad. Han är inte frisk.

Han minns sin gamla ondska med åtskilligt estetiskt välbehag.

Välbehag är viktigt. Han är hedonist. Han är estet. Man måste kompromissa här i världen. Vara resonabel och tillmötesgående. Diskret. Aldrig påträngande. Diskret och observant. Taktlöshet är det smutsigaste han vet. Då slår det svarta blixtar i huvudet på honom. Då aktualiseras ett helt annat väsenstillstånd. Den gränslöst hänsynslösa rättfärdighetens, med exakthet vägd och kalkylerad.

Normalt råder - självklart! - fred.

Han är numer framför allt skrupulöst noggrann med att aldrig störa sina grannar på minsta sätt. Han vet själv att han burit sig illa åt. Det får inte hända igen. Och grannarna visar respekt för hans höiska tillbakadragenhet, det blir en vänlig hälsning och utväxling av lite gättiga fraser i förbifarten. Inget ont om grannarna, de är helt OK.

Inget ont! Han tar bestämt avstånd från ondska. Med laserprecision avskiljer han från ondskan grymhetens oerhörda renhet. Den förvaltar han på banken för det där Andra tillståndet.

Han vet allt om det Andra tillståndet.

Han älskar det Andra tillståndet.

Han dyrkar det Andra tillståndets filmer filmer. Han favoritscen är nannyns hängning i Omen I. Två kommer korridorscenen i Exorcisten III.

Han vet allting om seriemördare och skolmassakrer.

Han är uppriktigt troende. Han är kristen. Han är satanist.

Det finns andra satanister och andra kristna på den här skitplaneten. Ja, de kallar sig för det. Men de är ju ingenting i den vägen. För de har inte förstått ett jävla dugg av nånting, de jävla potatisarna. Med dem kan man inte umgås. Då är man hellre ensam.

Han är ensam. Han lider av sin ensamhet. Han längtar efter gemenskap. Men inte med människor, för de är bara rutten potatismos. Nej, med personer av han egen art. Alvernas. De ädla, vackra, kloka varelserna med perfekta kroppar. Men här finns inga alver. Alverna finns på andra sidan vintergatan. De lever på Renhetens Planet. Dit har förlagt sin själ. Där kan ingenting besudla den med skit och piss.

Vad har man här? Människor. Svaga fiender och värdelösa vänner. Åh, de är smickersamma och söta i truten och de tror att de därmed har gett en en ovärderlig gåva. Amen. Halleluja!

Förresten. Det där. Han var ju aldrig bunden till deras regler, det var bara inbillning. Det var ju bara att gå ut och strypa ett chix närsomhelst och sätta på liket, det var ju ingenting. Fan att han aldrig tänkte på det. Men han var ju insnärjd i deras falska smil och sociala kompetens och sån där jävla spaghetti.

O ja. Han är m minsann också Socialt Kompetent nu mer. Det är ett skal han förvärvat av alla dom som Brfydde sig. Amen.

Halleluja! När han var ygre fick han till och med på nåder Gå Med Ut. På Krogen. Nån timme av artigt "omtänksamt" tilltal, sen drog de alla i väg att jaga Kvällens Knull. Vilka jävla kompisar. Han ser dem framför sig, deras flin, deras skelande ögon, deras jättestora dallrande tungor, deras skrän hähähä du får inte va määää på vårat knullparty baffat du e en TÖNT hähähäää rätt åt dej wääähäääähäääääähäääääääää...

Scenväxling. Tystnad. En gestalt i svart rock och huva över huvet rusar fram ur gångtunnelns svarta mynning med en grov träpåk i dubbelfattning i högsta hugg och går med denna i högsta hugg lös på likets huvud med ena kortänden dunk dunk dunk skallen öppnas rämnar vid ögon näsa mun blod och hjärnsubstans syns stänka dunk dunk dunk takten är perfekt exakt,

hör metronomen ticka,

andante con moto andante con moto andante con moto,

jajjamänsan, pojkar, stampa takten,

pålen i köttet, 1 2 3 4...

klofs klofs klofs klofs,

med BRUTALT ABSOLUT PERFEKTION

2 3 4

...

Han kommer till sans halvsittande, med vidöppna ögon, tung tung andhämting andante con moto, den lungar sig gradvis.

Från högtalarna Arvo Pärts Fratres, den allmängiltiga vackra vemodiga melodin.

Han faller på rygg med huvudet mot kuddarna, sluter ögonen och andningen lugnas.

Så ligger han en bra stund, tills allt är åter normalt.

Nu är han hungrig. Väntar på boendestödjaren. Denne ringer äntligen på. En magerlagd ung man med flyende haka och göteborgsdialekt. Han heter Niklas.

Social kompetens var det här.

- Jag mår inte bra. Kan du kanske gå och handla ett baguettebröd och en stor läsk åt mig.

- NÄ DET VILL JAG INTE

FÄNRIK STOLLE

Så var det klart och jag skulle få träffa min fadder. En äldre man, låt oss kalla honom Fänrik Stolle. En äldre man. Jag var själv 37. Konfrontationen var mycket omsorgsfullt och behärskat förberedd. Sådan var han, den gamle Prästen.

Jag måste säga några ord om denne. Det var honom jag konverterade för, han gav mig ett års konvertitundervisning, och han gjorde det mycket bra. Hans stora styrka var att med total effekt inpränta väsentligheter. Viktigaste av allt var respekt för Det Heliga Sakramentet. Den pålen drev han utan ansträngning och för mig helt smärtfritt från hjässan genom skrevet rakt ner till jordens medelpunkt, och där sitter jag, och är så egendomligt och totalt trygg. Helt ärligt, jag skulle hellre dö än att vanhelga Sakramentet. Den döden skulle jag möte utan tvekan. Jag kan inte nog betona detta; jag menar vad jag säger. Det satte Prästen i mig. Är jag katolik numer? Det spelar ingen roll, det är adiafora, en skitsak. Det viktiga är följande: att helga Sakramentet. Det ÄR Kristi Kropp; amen. Hur? Skit samma. Varför? Det har jag ingen aning om! Vi kommer ALDRIG att få veta.

Det var en märklig bekantskap, denne Präst. En typiskt "vördnadsbjudande" man, med ett ytterst artigt och perfekt sätt som lámslog mig, och som i ömsesidigt pinsamma stunder fick mig att fullständigt tappa ansiktet. Man kunde inte tycka ont om Prästen, hans strävan till Perfektion var av allt att döma helt äkta. Men det gick en på nerverna; det gick honom själv på nerverna. Han var extremt känsligt rättrogen. Mig bemötte han alltid ytterst höviskt och korrekt och lät mig ärligt säga vad jag tyckte, men när det var nånting han inte gillade blev han bara plötsligt knäpp tyst och man kunde känna hur barometern störtade som en hiss genom bröstet på honom. Vissa stunder bröt ursinnet fram. Jag var mycket intresserad av teologi, något han mycket vänligt uppmuntrade på allt sätt. Men se SCHILLEBEECKX ville han BESTÄMT varna för. Jag frågade varför, och han blev alldeles skakig i hela kroppen innan han med uppbjudande av alla krafter förklarade varför. Om dominikansystrar tyckte han inte. Dom är FRIFRÄSIGA!!! Och han ögon brann som av helvetet självt. Han är väl död nu. Sin frälsning förtjänar han, såvitt jag kan bedöma. Jag sänder en renhjärtat bön till Vår Fru; må hans Purgatorio förkortas. Han har det svårt där. Men tro inte att han klagar!

Vad mer? Han älskade klassisk musik liksom jag. Han hade ett utsökt välvårdat språk, det uppskattade jag mycket. Han hade klent hnjärta. Han ingav mig en säregen fobi: att råka säga "tidelag" i stället för "tidegärd". Pass upp, bröder och systrar! En olycka händer så lätt. Håll er vakna, säger Herren. Demoner omger oss i varje skuggigt hörn.

Tillbaka nu till kyrkan där jag nu skulle få träffa den äldre man som utsetts - fått det hedrande förtroendet! - att beledsaga mig i det katolska livet. Där står de, Prästen och han. Jag är inte längre där. Jag hade inte tänkt mig för. Åkt hem.

Nästa kväll samma veckodag var det dags igen.

- Det var menuingen att du skulle träffa din fadder, Fänrik Stolle, men... du stack... Så det blev inget av med det... Men nu är han här igen och sitter där ute och väntar på dig, så skall du alldeles strax få träffa honom.

- Öh, jag tänkte mig inte för, sa jag hastigt.

Så gick vi in i ett annat rum och där satt han, en blek man i 65-årsåldern med tunna anletsdrag, tunt hår och glasögon. Han satt kapprak på en stol med knäna hopknipna.

- Jag tänkte, kanske, jag skulle bjuda hem fika på en liten suppé... eller inte suppé, lite mat...

Han hade en etta på andra sidan stan. Där fanns ingen TV. "Suppén" var det inget fel på, jag lät mig väl smaka. Vi samspråkade och lärde känna varandra inledningsvis, jag förklarade ganska öppet och ärligt min personliga syn på olika kyrkans lärosatser, som jag förvisso rättroget skrev under på och så där. Jag gillar diskussioner men därav blev det ingenting.

Fänrik Stolle förklarade kortfattat det kristna livets 3 grunder. Tjänst, bön och studier. Det sista tilltalade mig. Jag kände mig i andanom som en lärd munk från förritiden, i sin rena kala cell med krucifix på väggen över sängens huvudgärd, och med en gammal bok beredd att öppnas framför mig.

- Ska vi be?

Vah? Det där kom så plötsligt, med tonfall och kroppspråk och allt signalerande en alldeles förfärligt pockande angelägenhet.

- Be... Vaddå be?

- Ja, be tillsammans.

Och han plirade mig rakt i ögonen med huvudet på sned och smilade. Hans ögon lyste.

Jaha. Ja, det kunde vi väl. Förresten. Inte jag. Jag kände inte för det. Men han fick gärna be, medan jag höll honom sällskap. Sagt och gjort. Han svängde ut knäna vinkelrätt mot bordet, slog hop dem, placerade fötterna som ett V med spetsen framåt, hukade, blundade, kastade med huvudet och satte i gång, med innerligast innerliga inlevelse:

- Herre... Jag vill beeee... För alla... Som bor... I detta huuuuuuuuus....

Jag bara gapade.

Jag förstod senare, och på ett mycket tidigt stadium, att det här med bön var trons Alfa och Omega för min fadder, Fänrik Stolle.

Vi umgicks ganska flitigt sen. Det var alltid han som tog initiativ till allting. Det var alltid han som ringde. I kyrkan känner man sig inte ensam! Det blev många fler "suppéer". Det var inget fel på dem. Han bjöd verkligen till med matlagningen. En gång bjöd han på moussaka. Den smakade precis som den skulle. Han ojjade sig över sin otillräcklighet som kock.

- Åh, det var inget fel på din bazooka alls! sa jag för att pigga upp honom. Och det var det faktiskt inte heller ju.

- Ja, det var nog mest bazooka det här, hehe, sa han, och smilade och snipade.

Han bjöd verkligen till att socialisera. En gång bjöd han hem en kvinna i 30-årsåldern med en liten tvååring. Hon var ogift, men det var ingen här besvärad av. Det var en gladlynt, ogenerad, synnerligen talför kvinna, som framhöll att man ska inte vara så där masochistisk som man gärna är i början. Hon och jag snackade en del inbördes. Fänrik Stolle satt på sin perfekt bäddade säng och petade mycket försiktigt på det tysta, förundrade barnet.

- Men ska inte du va med och prata fänrik? hojtade kvinnan hurtfriskt, när hon äntligen upptäckte hans frånvaro.

- Nej, tänk att jag har ett så ljuuuuuuuuuvligt sällskap här, sa Fänrik Stolle utan att titta upp, och skakade pekfinger med ungen.

Jag råkade senare höra ett radioprogram, där den här kvinnan intervjuades om varför hon blev katolik. Jo, det var för att hon var så förälskad i sextonhundratalet. Hon skulle hellre ha velat leva på sextonhundrtatalet! (Det var en tjusig tid på många sätt.)

Fänrik Stolle och jag utvecklade en fortgående dialog. Vi diskuterade frågor om tro och moral. Vi höll med varandra konsekvent om de normativa formulerinbarna, men tolkningarna skildes åt en del, något han inte så gärna ville gå in på. Vi diskuterade kamnpen mot abort. Vi var alldeles eniga på den punkten. Abortmotståndare, helt självklart.

- Det är ett liv, sa jag. Det är ju ingenting att snacka om bara.

- Det är en gååååååååååååååva...!

Den där vokalen var jag inte riktigt med på. Faktiskt var det mer och mer med den här karln jag inte var riktigt med på, om man säger så.

Han sa så konstiga saker. Till exempel:

- Den heliga Guds Moder fööööööööööder kyrkan...

Ger hon kyrkan mat? Eller är pågår ett slags ständig förlossning här?

Och de där oändliga vokalerna...!

Han hade utvecklat en mycket personlig och särpräglad retorik för att ge innerligast innerligen uttryck för sin barnarena klara Tro. Den hade två enkla huvudelement. Först megavokalernas långsträckta fonetiska båge, framför allt böööön, böööööööööön, böööööÖÖÖÖÖööööön! Sedan den andra figuren: en kort sats avslutad med kännbar cesur åtföljd av en mycket kort och i tonläge kvartsintervallet högre enstaving:

- Det är ju en sån glädje bara att få... be!

- Det helige är... bön!

uttalad med en min som smältande stearin.

Hans bönelystnad var omättlig. Den höjde med jämna mellanrum hans ansiktsfärg och ögonglans, fick honom att formligen dregla, i alla sammanhgang, i alla sällskap, närsomhelst minsta anledning gavs. Det var ständiga såna där incidenter i hans närvaro.

Dessutom hade han ett mycket personligt ordval, präglat av innerligast innerligen obetingad fromhet. Jungfru Maria stod i fokus. Aaahh... Gud Moder! Alltid Guds Moder, ofta den heliga Guds Moder, eller, naturligtvis, Guds Moooooooooder, aldrig Vår Fru, Den saliga Jungfrun, Jungfru Maria, eller helt enkelt Maria, som den stilsäkre gamle Prästen föredrog. Utan just Guds Moder, innerligen intensivt fraserat med flirtigt uppåtväng på sista stavelsen, Guds Moodeeeer! Eller: Gudsmooooooo... der! Jag tyckte det började bli lite äckligt, rent ut sagt.

Han tyckte om att promenera. Vi promenerade i parker gärna. En gång slog vi oss ner på en bänk. Han satte sig mycket tätt intill mig.

Jag pratade om karln med en arbetskamrat. Detdär att han satte sig så tätt intill. Det var liksom inte helt normalt. Jag tyckte det var obehagligt.

- Somliga människor har så litet revir! sa arbetskamraten filosofiskt.

En gång gick vi in i en kyrka. Där fanns väggmålningar. Ett av motiven var Jungfru Maria. Fänrik Stolle fick syn på henne.

- Guds modeeeeer...! Utbrast han och sjönk ihop i et skevande knix med halv skruv, blicken uppåt Himlens port och fejjan droppande på rockslaget.

Jag bara gapade.

Det blev en ekumeniskt kristen festival i stan. Fänrik Stolle var på mig som en igel. Vi gick runt på olika kyrkliga engagemang. Jag började få nog av den äldre mannens uppvaktning.

- Det får räcka för i dag, sa jag efter sista dagens runda. Jag åker hem nu.

- Ja, det får räcka nu. Vi åker hem.

Vi drog oss bort mot bästa hållplatsen. Så kom jag på att det var gudstjänst i den och den kyrkan. Jag ska nog vara med på den, hejdå. Jag drog i väg på egen hand, och varsnade snart att Fänrik Stolle följde mig på tio stegs avstånd. Hans ansikte var alldeles utsiktslöst. Vi kom till kyrkan och slog oss ner i kyrkbänken. Jag lät honomn sätta sig helt och hållet innan jag själv var helt nere och sedan satte jag mig cirka tre meter längre bort åt höger. Gudstjänsten blev inte fullsatt. Ingen tog sin plats i utrymmet som skilde. Fäntik Stolle satt där han satt och stirrade rakt fram. Med jämna mellanrum vickade han på baken och förflyttade sig några decimeter till åt mitt håll. Efter halva tiden var han framme. Jag reste mig och stack åt honom en tjugulapp.

- Ge det här till kollekten.

Han tog emot sedeln utan ett ord. Jag pös.

Så en kylslagen dag i början eller slutet av sommar kom han fram helt och hållet. Vid stod på en brygga, där var en mindre folksamling. Jag vände utan särsild tanke ryggen till och blickade ut över vattnet.

Då var han med ens alldeles inpå mig, mer eller mindre gned sig mot min rygg och snusade mig i nacken. Jag tog ett steg framåt, det var helt nära kanten. Men han var genast där igen, och snusade mig i nacken.

Jag kastade mig nu åt sidan i häftigaste vämjelse.

När jag samlat mig var Fänrik Stolle försvunnen. Jag återfann honom någon kvart senare. Vi gick hem till honom för att dricka kaffe. Vi båda låtsades som ingenting. Jag ville vara hänsynsfull.

Jag lät det ebba ut. Avvisade hans inviter allt oftare och till slut helt och hållet. Han fortsatte ringa, jag svepte undan honom höviskt. Varje gång. Så höll det upp ett år. Sen ringde han igen. Han var så ytterst förberedd och samlad och helt klart på gränsen till nervkollaps. Rösten tunn som en silkestråd. Jooo, han ringde för att... det var så längesen.. och att.. och att... det ena med det andra. Jag slingrade mig undan alltihop och lyckades få stopp efter en kvart sådär, hej då. Allt gott önskas! Ja, allt gott önskas, blah blah, hejdå. Allt gott önskas! flämtade han igen. Ja, allt gott önskas, hej då, klick. (Fattas bara!)

Puh!

Efter en vecka ringde han igen. Jag lyfte på luren och sa ingenting alls. Han drog sitt väl instuderade preludium, denna gång med tillklämd käckhet, sedan något tveksamt, sedan något upprört, sedan bara hejdå. Det var sista gången som jag hörde honom.

Vid pass tio år senare hände en egendomlig sak på en tunnelbanestation en kväll i en av Stockholms förorter. Det var vid sextiden, avklivning, byst med folk vid perrongen. Jag skulle åka in mot stan.

Vi fick syn på varandra exakt samtidigt, ett par steg förbi varann. Vi vände runt. Han häftigt. Han stirrade på mig. Ett par sekunder gick.

Fänrik Stolle vände på klacken och stegade hastigt därifrån, uppenbarligen vid utmärkt vigör.

***

Rätt ska vara rätt. Post scriptum på sin plats. En liten episod.

Vi var på ett ekumeniskt läger, som varade en vecka. Till hans oändliga lättnad fanns där inget dubbelrum, som jag hade bett om.

Mässor och gudstjänster varje dag, ömsom katolska, ömsom lutheranska. Jag minns inte vad som gällde nu. Fänrik Stolle gjorde "genuflex", knäböjning för Sakramentet, innan vi bänkade oss, villket fick mig att undra; det här var inte katolskt kyrkorum.

Han förklarade kort och vokaaaaalfritt i bänken:

- Jag såg att det blev lite över i går.

Och nu var det alltså här igen; det hade Fänrik Stolle hållit reda på!

Jag bara gapade. Tittade på honom andlöst. Han låtsades som ingenting.

Det var som fan! tänkte jag. Han kunde väl ha varsnat mig! Då skulle jag också gjort min genuflex, självklart - ingenting att snacka om bara.

Det var hans ljusa ögonblick.

LANGEWEG

Jag hade ofta en känsla av hastig bilfärd inåt stan under olycksbådande fasader. Mitt liv var en ständig inledning till en berättelse, där jag var huvudpersonen, och där det redan på förhand stod klart, att det inte skulle gå bra för mig. I mitt huvud fanns en upphetsad röst, vars ord jag inte kunde urskilja. Den distraherade mig. Den drog mig bort från mina nära ting. Vi människor vistas helst bland våra nära ting. Men det finns en verklighet lika verklig som sot är svart och tidningarnas svartaste rubriker verkliga.

Vi människor har våra tröstetankar och våra livsunderlättande refränger, små religiösa och ideologiska idéer om alltings godhet i grund och botten. De uppmuntras av auktoritära och välvilliga förståsigpåare i media och levande livet. Jag kunde aldrig tro på sådant. Det är för blekt och tillrättalagt och alltför tydligt att ett allmänt behov av tröst har tillagts större vikt än sanningen, och därför har det ingen riktig trovärdighet för mig. I verkligheten finns det ingen gräns för ondskans spelrum och katastrofers möjliga omfattning. Jag läste en gån en teologs försäkran, att Gud inte tränger sig på ens efter döden. Men alla vet vi att det ondas makt tränger sig på i livet.

Jag stod bara inte ut. Jag flydde till en egen värld som jag befolkade åt mig med påhittade figurer, jag uppfann människor, gav dem själar och fysionomier. Dessa bildade min umgängeskrets, och jag trivdes ibland dem, jag önskade bara att det hade funnits en effektiv förbindelselänk mellan mina två världar, verklighetens och fantasiens - och någonstans utanför min viljas kontroll fanns väl också en sådan, för också i min fantasivärld stördes jag då och då av den där knappt hörbara rösten, som alltid tyckytes referera en just nu pågående katastrof. Den förvandlade mig till offret för händelserna i en berättelse jag inte kunde förstå, och jag kunde inte riktigt hålla mig kvar bland mina fiktiva medmänniskor.

Det finns tillfällen när en definitiv och yttersta klarhet bjuds, och det är inte på förhand givetg, att denna klarhet är önskvärd. Man ska därför inte be om klarhet oförberedd, man ska i princip ha skrivit sitt testamente; man ska vara redan frälst. Jag fick tidigt i mitt liv oerhörd klarhet. När jag var barn undergick jag en operation i näshålan, kroppens känsligaste organ.

Kanske gav de mig inte nog med eter. Kanske började de i förtid. Jag svimmade av lidande. Jag såg myriader av onda kometer med eldsprutande ansikten. De vrålade ohyggligt. Efteråt var jag nära att förblöda. Operationen måste göras om. Helvetet finns.

Det där vet man egentligen instinktivt. Själva erfarenheten berikar inte. Den skapar bara en kopia av sig själv, den sår ett frö av det som inte borde vara, en rent futil, personlig ondska, vämjelig och ömklig, som likstanken från en fingertopp.

Därmed var tärningen kastad och spelet igångsatt. Och rösten talade i mig: om spelets grundläggande regler - och mycket sent omsider kom jag att lystra. Jag fick ett minimum av insikt. Jag gjorde vad jag måste: gick till en präst och bekände mina synder. Det gjorde ont. Det blödde efteråt. Och rösten blev något tystare.

Och ingalunda var det av egen ingivelse jag gick dit. Jag drevs av något jag fått uppleva.

Härom skall jag berätta nu.

***

Jag vet inte hur jag hamnade i den där situationen. Jag minns bara att jag sent en knäpp kall vinterrnatt befann mig ute någonstans i en förort som skulle vara den där jag bodde. Och jag hade, utan att vara klart medveten om det, under en lång stund varit påverkad av husens utytryckslöshet. Nu såg jag mig omkrin g - och kände inte alls igen mig.

Det här var främmande ort.

Den var inte bara obekant; det var någonting med själva stadsbildens gestaltning, det var någonting monotont och liksom småskaligt över den, som jag inte kunde förstå.

Här var sjuvåningshus med breda balkonger. Jag tyckte egendomligt många fönster var tända. Bakom husen såg jag en gatlykta lysa fram på toppen av en liten brant och långsträckt höjd. Varför gick det en väg där uppe? Åt det andra hållet, lite längre bort, höjde sig en annan liten ås, men utan ljus på toppen. Så här var inte terrängen i mina hemtrakter.

Och det var sent på natten och mitt i vintern. Jag märkte plötsligt att jag inte frös.

Jag stod vid en hållplats och väntade på en buss. Två vackra flickor var mitt sällskap.

Och för deras skull hade jag nyss varit lugn och lycklig. Men nu var jag väckt av ett störningsmoment, som hela tiden hade funnits där, nämligen verkligheten själv; den hade varit som en oroligt varnande röst just nedanom hörbarhetsgränsen - nu var den tyst, jag var alldeles klar, jag ville härifrån, jag ville hem så fort som möjligt.

Jag toittade efter bussen. Den klart belysta vägen låg tom. Jag kastade en blick på mitt armbandsur, men såg inte tiden tydligt. Jag tittade ängsligt på hållplatsstolpens tidtabeller, men de var bortrivna. Där fanns bara grå och smutsig plåt.

Det hade blivit underligt milt.

Nu kände jag igen flickorna. Det var Yrrimi Egendôm och Midnalie Teller.

Yrrimi hade en tjock och synbart mycket dyrbar päls. Hon hade tagit av sig mössan. Hennes korta svarta hår glänste i ljuset. Det såg ut att lukta mycket gott. Hennes ansikte var lugnt, men kanske inte alldeles ändå.

Midnalie satt på ett litet räcke vid rabatten utmed husväggen. Hon var varmt och slitstarkt klädd. Också hon hade tagit av sig mössan: den stack fram ur en jackficka. Hennes korta svarta hår var rent och vackert matSom så ofta gjorde hon ett påfallande vaksamt intryck.

Hon såg bort längs vägen som låg öde.

Yrrimi såg upp mot hållplatsstolpens topp.

Hennes ögon vidgades.

Jag såg också upp mot skylten. Inget linjenummer där. Skyltens textfält var tomt.

Det var tomt!

***

Sedanb hände helt enkelt det, att bebyggelsen försvann, den försvann på ett liksom diskret sätt som inte väckte min häpnad, husen bara dro-o-o-o-ogs bort ungefär som i speglar som plötsligt vreds, och även själva terrängen förvandlades, åsarna försvann och så långt ögat nådde såg kag bara leriga åkrar och spridda träd. Det var oförändrat natt. Ett gråvitt sken flackade över nejden. Det kom från det som skedde ett par hundra meter ut på åkern: en starkt flimrande, långsamt roterande dimformation växte till sig och reste sig upp mot den låga brunaktiga molnhimmelen. Det började blåsa. Vinden tilltog hastigt. Det blåste in mot det virvlande fenomenet på åkern.

Yrrimi skrek till. Hon pekade i riktning bort från virveln, mot en liten husruin på andra sidan vägen, där bara små rester av murarna återstod. Det var enda skyddet inom synhåll.

Yrrimi pilade iväg med häpnadsväckande snabbhet, hopkrupen mot den starka vinden. Midnalie följde henne.

Men jag förblev stående. Jag kände bara djup och ödslig sorg. Jag fick tvinga mig i gång. Då var vinden redan övermäktig. Jag kom inte riktigt någon vart. Jag lutade mig framåt i motvinden och skorna slant i den leriga åkern, jag tappade fästet och föll. Någon grep mig i kragen. Det var Midnalie. Hon tog effektivt spjärn med stövlarna i leran och drog mig med sig.

Och jag kände att det var för sent, att vi var räddningslöst förlorade - men hur det nu gick till så nådde vi ruinen. Det var i sista ögonblicket. Den långsamt virvlande tromben var över oss med sitt ljus som liknade dagsljus och sitt öronbedövande dån. Midnalie tryckte mig platt till marken.

Jag såg in i muren framför mig - och som när en TV-bild gradvis framträder när rätt våglängd prövas in blev ytan först kornigt myllrande, sedan framträdde färger och konturer. Jag såg ett mörkt skogsbryn vinkelrätt mot synlinjen. Ovanför var flammigt eldröd, alldeles stilla himmel. Hitom skogsbrynet låg skarpt grön ängsmark. En varg kom fram där borta mellan träden. Han såg sig omkring och tycktes få syn på mig - stelnade till och ögonen blev små illrött lysande prickar. Den störtade fram i ett väldigt språng i ultrarapid, den krängde i luften och landade utan att ha kommit någonvart - och genast tog den ett nytt språng, den sträckte ut sin kropp i en vild protuberans, landade på fläcken och hoppade strax igen - och hela tiden öppnade den sitt blodröda gap och ylade, avgav löddrande vrål i fugato, som en kör av demoner hörbar genom trombens dån, och trombens dån var som radiobruset från en fjärran, synnerligen aktiv galax, och jag förstod, att hunden inte var nära fast det tycktes så, den var många ljusår bort, den var vid universums gräns. Jag hörde Midnalies låga mörka röst vid mit öra:

- Kom nähre, kom nähre da! Kom nähbre, nähre - eh, Fido!

Men synen försvann. Jag såg in i den grå muren.

Tromben dog. Det blev stilla och tyst. Fullt dagsljus rådde. Midnalie släppte sitt grepp om mig. Hon reste sig upp.

Jag höjde mig på lnä och såg mig om över murkrönet.

Grå dag över leriga åktrar.

Yrrimi satte sig upp. Hon var smutsig i ansiktet. Hon plockade misslynt i sin leriga päls. Så såpg hon upp på Midnalie.

- Se sahn wa eek sah? De hont an de waldes rimm?

- Ja. Wie sah't.

- Minni, de hont war grimm oh shräcklich! Es wille os niet got!

Midnalie sbvarade dämpat:

- Et e ober. - Wie kan jehn.

- Et wahr nähr lebe süster? Et var den ohge nähr?

- Ne, klejne sester - de wo-wo wahr langeweg.

Det fanns en bitter ton i Midnalies röst. Yrrimi pekade på mig.

- Wie kan gehn? Oh de man?

Midnalie betraktade mig skarpt. Jag kände mig långt borta.

- Unskadet, sa hon.

Även Yrrimi såg på mig, lugnt och mycket stadigt.

- De man e unschadet, sa hon. Dock - er e niet heer.

Jag satt alldeles stilla. Jag kände att den allra minsta rörelse skulle utradera mig från denna verklighet - som när man råkar väcka sig själv ur den tunnaste klara dröm.

Yrrimis röst: blank och väl modulerad, som om hon berättade en saga, vilken nu nådde sitt slut.

- De man e niet heer, sa hon. Er e langeweg. Er e lange, lange, lange weg.