Det hade fungerat bra tidigare. Helt enkelt ett effektivt sömnmedel. Man sov sig igenom skiten tills man kom ut igen. Sen la man ju av. Inte fan går man och knaprar sömnmedel för jämnan, det är ju bara självklart. Denna självklarhet förklarade jag för vitrockarna, men det är ju som att prata förstånd med väggen. Tro mig, jag är veteran i svängen. En del biverkningar. Balansrubbningar, de sa att det var blodtrycksfall, för det står så i FASS, men nej, det var något helt annat, en millisekunds medvetslöshet åtföljt av momentant upphörande muskeltonus i än den ena än den andra kroppsdelen så man snubblade eller dråsade omkull, hursomhelst, det var inte plågsamt, så jag brydde mig inte om det.
Den här gången tillstötte otrevligheter. Någon timme efter intaget kom ett snabbt och bråddjup stämningsfall, en extrem mikrodepression, en nedstigning i absolut overklighet. Rummet där jag satt förändrades. Jag omgavs av ansiktlösa blonda omänniskor som sjöng iskall allsång utan syre. Jag såg en svart öppning rakt in i inälvor och ljudlöst skrik. Det var så plågsamt så jag ville bara gallskrika. Jag klagade för personalen, men ingen brydde sig.
Dessutom fick jag svårt att prata. Sluddrade. Jag klagade för personalen, som ju också måste har märkt, men ingen brydde sig. De var väl rätt hyggliga, som alltid, de bara inte märkte någonting, helt blinda.
Annars som vanligt, djup sömn i tre fyra timmar följt av snabbt uppvaknande utan seghet.
Efter mikrodepressionerna på kvällen och före insomnandet brukade jag tillbringa i det trista gemenskapsutrymmet, där det fanns två bekväma vinkelrätt ställda soffor. Flera kvällar förde jag lågmälda känsliga samtal med Lipan, en deprimerad flicka med benägenhet att börja grina för ingenting och vanan att prata nästan ohörbart. Hon var förtjusande, redig och klok.
Efter att hon gott hade jag mina korridormeditationer. Jag satt mol ensam i ena soffan med uppsikt över korridoren i sitt ödsliga ljus. Den tycktes mig egendomligt förkortad. Den tycktes mig helvetets djupaste ort, där Gud inte existerar och allt hopp är ute. Och jag bara satt där och stirrade helt fascinerad. En upplevelse av djupaste mystik, som jag är tacksam att ha fått uppleva.
Dagarna gick, den här gången blev jag kvar på intensiven i över en vecka.
Det hade sina avbrott. En dag när jag strök omkring i korridoren stötte jag på Hippan 60 bast i stormande mani. Jag bugade chevalereskt och presenterade mig högt och ljudligt i falsett.
- God Dag, Jag Är Doktor Idioten, Hur Står Det Till?
- Åh Det Är Så Bra Så Bra Så!
- Jag Kan Se Det Ja, Får Det Lov Att Vara Lite Mera Medicin?
- Ja Se Det Kan Man Aldrig Få För Mycket Av I Dessa Tider!
- Sådärja. Det Var En Föredömligt God Beslutsamhet. Vi Schysterar Upp Prognosen Följdriktigt!
- Åh Jag Blir Så Väl Omhändertagen Så!
Nånting såntdär. Osv. i samma stil i ett par tre minuter på högsta volym. Personalen avbröt inte. Vi gjorde små knäböjningar hela tiden, guppade upp och ner i otakt. Lipan strök bakom ryggen på mig. Jag såg henne i ögonvrån. Hon skakade av ljudlöst fnitter.
Den här voltan var annorlunda. Det var någonting med personalen. Den blev efterhand mer och mer frånvarande.
Bland medpatienterna umgicks jag framför allt med avdelningens verkliga primadonna, den stolta, okuvliga Flippan, hon som ALLTID är där, och alltid på intensiven, dom kan inte ha henne nån annanstans, för hon har gjort det till sin livsuppgift att djävlas med psykvården. En ung söt tjej med vältränad kropp. Då och då hjulade hon i korridoren. Jag har aldrig träffat en misstrognare, mer dubbeltydig person. Vi kände varandra sen gammalt. Jag tog som alltid hennes jävelskap med ro, vi hade aldrig tidigare haft problem med varandra, och det hade vi inte nu heller.
Personalen var alltid på henne. Konstant, gör si, gör så. Med en hel del rätt. På en såndär avdelning sköter man sig, annars blir det ganska outhärdligt. Men det sket ju Flippan i. Vem bestämmer över Drottningen!
En kväll mot slutet var särskilt underlig. Vi var tre i stora rummet, Flippan, jag och en ung utmärglad ung kille som ständigt gjorde kroppsövningar, framför allt armhävningar, och aldrig sa ett ord. Normalt var dom på honom hela tiden, oavbrutet, han tog en av de tre vårdarna i anspråk helt för sig själv. Men nu var de av någon anledning borta. Så han hölls där med sina hyss i ett mörkt hörn i rummet. Flippan och jag rycktes med, placerade oss på golvet, hon med små akrobatnummer och jag med lite yoga.
Sen gick tunnisen. Flippan och jag sträckte ut oss i var sin soffa och förde ett gäcksamt, flirtigt samtal med åtskillig munterhet. Neuroleptika bedövar inte jämtjockt.
- Kom och lägg dig hos mig, sa hon sött och fläktade med ögonfransarna.
- Nädu, sa jag. Det passar sej inte,
För fan, man var ju femtisju. Och den där kattungen var just typen som klöser till direkt och helt oförutsägbart. Hon ville förstås testa om min trevlighet var äkta eller om jag bara var kåt på henne som alla andra. En ringräv som jag klarar såna fällor enkelt.
Avdelningen var på väg att läggas ner. Hela kliniken skulle iväg till annat storsjukhus. Patienterna försvann en efter en. Till slut var bara jag och Flippan kvar.
Så blev det min tur.
- Hej då Peter! sa Flippan, lite blygt leende, suveränt och behagfullt utsträckt mitt på korridorgolvet med armarna korslagda bakom nacken.
- Hej då Flippan!
Vi visste båda två att vi aldrig skulle se varann igen. Jag fick sedermera höra att hon kom till et helt annat ställe, mycket längre bort, där hon bland annat skulle få möjlighet att rida.
Denhär gången ansågs jag värre däran en vanligt och fördes från intensiven till psykosavdelningen på andra sjukhuset. Det var faktiskt fint där, långt bättre miljö och med rejäla anordningar i form av motionsrum med mera. Det var samkfullt möblerat, rymligt och fint med krukväxter och lite övrig prydnad och gjorde direkt ett lugnande intryck på mig, ett intryck som strax förstärktes när jag upptäckte att de 4 bäddars rummen ändrats till 2-bäddars meed en liten skiljevägg emellan, plus att jag fick bädd åt fönstret till. Där fanns också ett litet väggfast skrivbord med stol. Också det en stor förbättring mot förut.
Det fick mig att slappna av. Jag fick en intervju först med en norrman som gjorde ett vänligt intryck och bara intresserade sig för om jag hade tankestörningar eller inte, sedan mycket kort med överläkaren, en bister, ytterst koncis dam, vilken jag snabbt lyckades övertyga om att jag inte hade tankestörningar, slut på audiensen. Jag antog att hon var otroligt upptagen och vågade inte sänka mig själv genom att vara påstridig. Man måste vara synnerligen taktisk på såna här ställen. Förrsa gången blev jag grillad i en och en halv timmes avslutningsintervju med oupphörligt gnat om rena petitesser innan de äntligen släppte ut mig villkorligt på depåbehandling med Haldol, ett klassiskt avskyvärt nervgift som drev ned mig i en fasansfull depression med dagliga kyrkobesök i desperat behov av tröst, ständig krypande mororisk oro, pyromana anfäktelser, återkommande häftiga gråtattacker och flera timmar långa nattliga duschar för att hålla förtvivlan i schack. Slutligen sa jag ifrån att jag vägrade ta det här helvetesgiftet, vilket accepterades i öppenvården. Det tog sex veckor för depressionen att ebba ut, först sedan blev jag mig själv igen. Med sådana erfarenheter bakom sig vet man vad man riskerar, och man är synnerligen förtänksam. Det är mycket terror i psykiatrin under en mången gång förförisk yta, så mycket kan jag bestämt vidimera; tro mig; jag vet.
Maten hade alltid varit bra. Nu hade man bytt kök, och det blev ännu bättre.
Det bar rökpaus ute varje timme, också det en förbättring. Första gången samlades vi i en grupp utanför, en fem sex stycken under översdikt av en kvinnlig skötare. Jag slog mig ner på en bänk. En ung kille jag aldrig sett förut slog sig ner på bänkens armstöd omedelbart till vänster om m iog. Han verkade störig. Jag skärpte uppmärksamheten. Han snackade och surrade, drog nån historia om hur "vi" slängt en rökgranat på en grupp AIK-supporters. Huligantyp? Jag håller själv på Gnaget och säger inget ont om Firman. Jag sa inget. Men sköterskan borde ha markerat. Man provocerar inte på såna här ställen, absolut inte; man ligger lågt mot andra patienter. Inte ens Flippan tyjafsade någonsin m,ed någon; hon störde opersonligt. Killen frågade mig vafan jag inte släckte cigarretten för. Askpelaren var ganska lång. Skötaren teg. Jag övervägde situationen. Beslöt att sätta gräns.
- Det ska du skita i.
Killen svarade nåt störigt. Jag beslöt att ta en risk.
Jag gav honom en redig tryckare med vänsterhanden så att han trillade av armstödet. Han flög upp, sprang framför mig på ett par meters avstånd, flaxade med armarna och måttade en spark mot mitt ansikte. Jag hade koll på avsrtåndet, satt lugnt kvar med armbågarna stödda mot knäna och såg honom i ögonen. Skötaren skrek någonting, hela gruppen drog snabbt mot ingången. Den unge arge mannen sprang förbi dem och gick lös på en glsadörr med våldsamma sparkar. De gick in. Jag reste mig och följde efter.
Killen var ordentligt störig, flera gånger sen. Sprang omkring och slog sönder saker, helt ursinnig, tätt följd av en skötare som inte ingrep. Sådär ska det inte gå till på en avdelning. Han skrämmer ju för fan upp medpatienterna! Man får vara på sin vakt på såna här ställen, hela tiden, det finns snea typer man skall se upp med. Inte vara rädd, framför allt inte visa rädsla, man skall vara vaksam, helt lugn. Ytterst observant, omärkligt, skarpt fokus, perifer varseblivning, det är vad som gäller, samt att hålla mycket låg och hövisk profil mot andra patienter; det är A och O, annars kan det sluta illa. Det behövde grabben lära sig! En dåre måste veta hut; annars är man ingen riktig dåre. Den regeln kan veteranerna i psyksvängen, inte ens Flippan bröt någonsin mot den.
Senare under vistelsen växlade han och jag några korta ord, han frågade mig om ett och annat och jag svarade höviskt och koncist utan smil och fjäsk. Jag märkte att han mycket snabbt avbröt våra korta utbyten, undvikande all närmare kontakt, framför allt ögonkontakt. Han visade respekt, och jag svarade med samma mynt, så att säga lite asymmetriskt. Han hade sina utbrott med jämna mellanrum. Han var förbannad. Jag tror han hade goda skäl. Men iallafall, sådär gör man inte på en uppföljningsavdelning, då ska det vara prompt retur till intensiven.
Det var en bra grabb. Rätta ullen, obändig som jag ochg Flippan. Behövde bara lära sig sin läxa. Han gick på litium. Det gillade han inte alls.
Han kommunicerade utmärkt, i stark men funktionell motorisk oro, rastlöshet och kast med huvudet, ytterst flackande blick med absolut undvikande av ögonkontakt. Adekvata kroppssignaler; alltså inte psykos.
På nåt sät fick han veta att jag gillar Jesus. Han undrade varför då, på en kvällsrökpaus på tumanhand.
- Dom kunde inte knäcka honom, sa jag.
Han vände ryggen till och drog i väg till ingången.
- Du är skön du, sa han faktiskt till mig en gång mot slutet.
Tillbaka nu till dendär första rökpausen på min nya avdelning. Det vid detta tillfälle jag började förstå, att här stod det inte riktigt riktigt till. I synnerhet den där sköterskan bekymrade mig. Hon vände gvenast ryggen åt mig och den argsinte unge mannen, och gick i förväg mot ingången. Helt klart oprofessionellt. Rädd för patienterna. Då ska man byta jobb. Då har man inte här att göra. På intensiven finns där inga såna kycklingar. Där finns de bästa skötarna. Yrkeskårseliten. De ska ha plusbetalt. Bra killar som inte bangar ur eller ger vika. Säkert omdöme, balans. Det krävs. Har sina brister de med, ser för lite framför allt. Men det får skyllas dålig ledning.
Ett par tre dagar gick, och biverkningarna förvärrades. Jag sluddrade mer och mer. Varje dag bad jag att få tala med överläkaren. Ingen brydde sig. Jag började bli förtvivlad.
Jag försökte tala med överläkarens underhuggare, den där norrmannen i sin vits rock. Han viftade bort mig. Jag grät. Alltmer desperat försökte jag tala med personalen om dessa hemska biverkningar. Ingen brydde sig. Jag pratade, gråtande, med personalen från andra avdelningen och klagade på den där jävla norrmannen. De sa att det var inte deras avdelning, och det hade de ju rätt i.
Och varje kväll dedär förbannade seroqueltabletterna som man kände sig tvungen att ta i kraft av ett förtäckt hot. Den andra, Ergenyl, hade jag inga problem med. Det är ett fynd bland piller, lugnar utan att sänka. Den ville jag gärna ha.
Till slut fick jag nog. En morgon, när jag höll på att slockna efter dagens första dos, motstod jag narkosen, raglade ut och krävde brölande och sluddrande att få tala med läkare omedelbart, vem somhelst.
En liten späd sötnos till sjuksköterska sa att jag måste först vara ren och fin. In med mig i duschen, en surrealistisk historia med fast monterat munstycke i midjehöjd. Jag knäade. Sötnosen kopplade ett slags brottargrepp om mig. Jag tvålades in över hela kroppen och sköljdes av. Nu då? Nej, jag måste tvätta håret också. Sagt och gjort. Jag grät. Nu då? nej, skrevet också. Jaja. Nu då? nej håret måste absolut tvättas en gång till. Jag storbölade. Nej, nu måste -
Jag minns inte -
Jag bröt mig loss ur brottargreppet, det var ju inte svårt, vacklade ut i det tomma stora gemenskapsrummet och bölade som en tjur:
- HON TORTEEEERAR MIG SOM EN KANIIIIIIIIN
på min halvt utplånade svenska. Det var tomt och tyst. Jag raglade in på rummet, föll ihop i sängen och slocknade. Vaknade efter vad som tycktes en evighet, pigg som en mört och helt desorienterad. Mötte en ensam sköterska i stora rummet. Hon besvarade min fråga om dag och klockslag, och så var jag tillbaka i verkligheten.
Dagarna gick, och jag fortsatte be att får tala med överläkaren. Det ignorerades. Nu plockade jag bort seroqueltabletterna ur doskoppen. De protesterade inte.
Jag blev alltmer desperat och förtvivlad. Jag försökte nya grepp. La ut skrivna A4-ark med välövervägt formulerade klagomål. Ingen reaktion. Det var en mardröm. En perfekt regisserad skräckfilm. Vänlig oberörd personal: programmerade människoliknande varelser, replikanter, androider.
Till slut fick jag en kreativ idé. Det fanns ju telefon! Utan problem fick jag av sjuksköterskorna numret till min läkare i öppenvården. Jag ringde henne, förklarade läget och bad henne kontakta min avdelningsöverläkare, för själv kom jag inte fram. Hon tyckte de här neurologiska biverkningarna lät alarmerade och lovade efterkomma min begäran. Dessutom bad jag henne kontakta min åttioåriga värkbrutna mor i utlandet, och det gjorde hon. Moderskapet ringde sedermera och förklarade att hon blivit sååå vänligt bemött av sjuksköterskan, samt framförde en del kloka synpunkter.
Dagen därpå kom överläkaren med norrmannen i släptåg. Gammal elitdansare som jag är utförde jag ett slags förning med två partners, samtidigt som jag klart och ljudligt förklarade:
- Dendär får inte vara med. För honom har jag noll förtroende.
Varigenom norrmannen styrdes in i samtalsrummet och jag med överläkaren i rummet bredvid. Jag förklarade alltihop så lungt och redigt jag bara kunde. Hon betraktade mig med bister uppsyn och sa:
- Jag sätter ut Seroquel.
På kvällen fick jag lik förbannat lov att plocka bort giftpillren igen. Likaså nästa morgon. Jag ringde öppenvårdsläkaren, också hon med specialistkompetens, och klagade. Hon sa, efter nån sekunds tvekan, att det var nog bara en miss. Då var det till att missa en iocke helt väsentlig sak, tänkte jag, men sa ingenting. Hursomhelst, på kvällen var de äntligen borta och det för gott.
Sedan redde allting snabbt upp mig. Alla var ytterst vänliga, och själv var jag oändligt lättad, för jag hade ju sluppit ur Helvetet självt, och för tillfället inte alls upplagd för tjafs.
Efter några dagar kom jag ut. Jag antar att jag var vid utmärkt mental hälsa, vilket gjort intryck och bidragit den den här rysardramatikens behagfulla upplösning. Jag minns att jag särskilt uppskattade väderleken just dessa dagar. Det var milt för mitten av oktober och lagom regnigt, med tätt återkommande korta skurar. Nu kikade solen hänsynsfullt fram bakom gardinen av lätta skiktmoln. Min bostad låg inte långt bort, och jag tyckte jag kunde bjuda mig själv på en taxi hem. Pengar hade jag gott om.
NYSKRIVET
2 dagar sedan
